Okey, va logisk o resonerlig är säkert bra.

Men jag orka faan inte de idag.

låt mig försvinna , segla iväg , sjunga och må bra.

..Låt mig trivas en dag..

Låt mig förhelvette va!!

denial , anger , bargaining , depression , Anger (agian) , acceptande?

människor ser bara rubriker och hör bara de som skriks ut...

Och tar aldrig reda på fakta..

jag är nog beredd att lämna allt de här bakom mig nu.

jobbiga lilla stad,jag har inget nöje i att stanna här en ända dag till..

Seriöst, finns de någon himmel eller liknande än om jag har mina tvivel

så måste jag säga de till den första som möter mig där

-Va i helvette är de för mening med att vi alla ska ha det så svårt i livet?

att vi aldrig vinner på lotto?

att vi alla jobbar i hopp om att någon gång få pengar nog till att slippa jobba en dag menatt de är så otroligt få som få lyckas?

Och varför jag ska känna mig tvungen att fundera så mycket,

för att alla vill att jag ska veta vad jag vill ha ut av mitt liv,

då ingen ens har varit i närheten av att kunnat förklara för någon vad

meningen med livet är..

svara på den ,tack!

Okey, för jag har en hel del tankar om de här just nu. Men jag få en känsla av att skriva ner dem är respektlöst på något vis, provar och se hur de ser ut..

Så i början fick jag en känsla av att jag skulle vara den ända som inte skulle gråta på den här begravningen, senare ska jag förklara att jag hade fel.

Att gå in i en kyrka och se kistan där hon ligger och när dom börja spela den där helt klart tragiska kyrko musiken, det fick mig bara och vilja titta mig runt omkring och se hur alla andra reagerade på de.För jag tyckte de kändes hur märkligt som helst, vem vill ha ett sånt här avslut?

Den lilla berättelsen om hennes liv som fick mig att tänka mest va märkligt att man inte visste allt de här då hon var vid liv..

Sedan när dom börja be om att gud ska ta hand om oss allihop och ta hand om henne när hon kommer in där uppe,va????? be till gud,säga amen? jag?

snälla varför tog ni med mig på de här, känns halvt som ett skämt.

Sen va de sången, jag hade en pojkvän en gång som sa de att han brukar satsa all energi på sången, Som att få de att låta lite lustigt och när den kom kände jag nästan så. Som att jag deltog men inte riktigt va med,sörjde?

de va de som var frågan, men jag hade en hel del obehagliga känslor..

Sen kom vändningen, då jag och min familj skulle gå upp till kistan med varsin handblomma och "ta farväl". Jag hade inte tänkt säga något och dom allra flest gjorde inte de.

Men då min pappa klev närmast kistan och sa-Hejdå mamma,

tack för allt,tack för allting..

Jag kände hela magen dra ihop sig och tårarna hejdlöst rinna  ner för mina kinder.Jag kanske inte sörjde min farmor mer än att jag tyckte de va tråkigt

att hon inte längre skulle finnas kvar. Men att höra min pappa ta farväl med tårar i ögona, han som i vanligt fall så sällan visar känslor, en av de absolut värsta känslorna jag haft..

Efter de grät jag tills de att jag fick gå ut där ifrån, tyst. Och i alla mina försök att tänka på godis och hundvalpar hjälpte inget de jag kunde se, min far och hans syster som förlorat sin mamma, så påtagligt att behöva stå framför allt folk och säga farväll till en kista som ska grävas ner.

Jag vill aldrig vara med om något sådant igen och jag ska inte bli begraven på de där viset. Jag vill inte att dom efter mig ska behöva stanna upp sina liv och gå igenom ett sådant minne av mig, jag vill att dom ska minnas allt de andra. Möjligtvis att de ska spelas upp en film av mig då ja lever livet,,

super ,ha roligt,och älskar alla och dom kan känna att- ja de var vår dotter, min vän,min syster...

Inte ett sånt hemskt avslut som att se min kista och höra en präst prata om när jag bodde vart och säga dem saker som är kyrkvänligt nog att säga om mitt liv, vilket förvisso skulle bli kort....

känns som att de räcker att folk ska hantera att man inte längre kommer finnas kvar, de där andra förstår jag inte varför man gör, för att få alla att gråta samtidigt på samma plats?

så för mig, Nej till begravning- Ja tack till minnes stund

A  long time ago we use to be friends but I

Havn't thought of you lately at all..

så ytlig vår lilla älskade håla är, alla "vet" allt om alla och allt är som

de ska vara i alla generationer. Du vet, de finns de

populära gänget i skolan, den klassiska men smått uttfrysta tjejen som gör allt för att stå högst, som senare visare sig vara en lesbisk mytoman med

massssor av problem eller my favorit killen som var

sötast i skolan o allas favorit som slutar som

en halv fet lastbills chaffis me vuxen poäng för volvon.

Vilket fall, i en sån här stad kan man inte utvecklas.Absolut ! alla gör de, vi utvecklas o blir näst intill helt nya människor än vad vi var när vi gick i 5klass.

Men i samma stad är vi samma människor med möjligtvis ett nytt rykte eller ett nytt misstag att snacka om, men du är alltid samma tjej eller kille

för alla andra som då du gick i skolan, inge mer och mindre.

Därför kan jag forftfarande upptäcka min gammla "klass" tjej gäng

smussla me telefonerna då ja går förbi och sedan kommer

en upprörd pojkvän som undrar om historierna

stämmer. Ex som kommer fram på gågatan

och frågar om ni inte kan vara kk.

Eller som senast, komma in på krogen o få en brud i ansiktet som

skriker om att hon ska hämnas och förstöra de hon kan för mig

eftersom ja varit så otroligt elak mot henne HELA hennes liv,

därav kommer hennes brilljanta plan att strula upp mitt dåvarande ragg o skrika att han älskar hon.  

Asgarv:P allt de här får mig att må så sjukt bra ändå,

Att ni fortfarande kan ägna era liv åt mig då vi inte setts på 4 år och aldrig någonsin umgåtts. Att jag ens lyckats me att förstöra ngns liv gör mig ju skickligast i världen, då jag aldrig ägnat en sekund av mitt liv till dig.

 Jag säger då de, mår ni bättre av att ta de jag har så

varsigod :)

¨gå vidare, utvecklas, bli lycklig¨

inget som verka fungera för er i denna stad.

Men jag överlever och oavsett vad ni lyckas med att förstöra eller ta

så var de ju bevisligen inget som egentligen var nog bra och inget jag kommer fälla en tår över.

 den dagen du sluta skrika så fort du se mig lr trycka in mig i ngn vägg

ska jag tacka dig för att jag med din hjälp

lyckas bli den lyckilgast personen

med dem bästa vännerna som inte går att köpa,

pojkvän som inte älska ngn mer än mig  och underbaraste liv

en flicka kan ha:)

Så, jag behöver skriva av mig lite.. De där me att tala ut har inte riktigt varit min grej, särskilt inte eftersom pålitliga personer i mitt liv har minskat dramatsikt..

Så hur är de nu med de här, sanningen..Finns den? Hur mycket kan någon tänja på sanningen utan att de blir en lögn. Vad är en lögn om inte

alltid en liten bit av sanning.Så många saker vi säger till varandra och jag undra verkligen hur stor del vi kan räkna till något "absolut" , finns de något absolut helt exakt de vi säger eller är allting helt enkelt en tolkningsfråga.?

Ett ja kan va ett nej, att hata kan vara att inte vilja släppa.

Ett -jag älskar dig , kan betyda exakt hur mycket och hur lite som helst...

Jag är jag, lever som jag känner för..

Och alla ni som har problem med de,som sagt de är ert problem.

Och ja önska fler såg det som jag.